Far Cry 3

Jag klarade ut Far Cry 3 för snart en månad sen, men har inte haft någon direkt lust att skriva något om det. Vad finns att säga om det som inte redan har sagts? Grafiken är top-notch, gameplayet suveränt, storyn är fängslande och omspelningsvärdet är nära en full pott (personligen tycker jag att det känns som att Far Cry 3 är vad de ville göra med Far Cry 2, men lyckades på något sätt sulla bort det.. även om FC2 är ett okej spel, that is). Det enda jag egentligen irriterar mig på i Far Cry 3 är att man till en början knappt klarar av någonting eller överlever attacker, från varken djur eller människor – vilket på sätt och vis är förståeligt med tanke på spelets story, men ändå…

Singleplayerläget är dock ruskigt bra och har lätt en av de bästa kampanjerna jag har lirat igenom någonsin, skulle jag vilja påstå. Co-op läget är dock lite såsigare; även om det är jävligt roligt att sitta och spela med polare så känns det som att co-op läget inte är så där värst genomtänkt egentligen. Man gör oftast samma sak (fast i lite olika former) i nästan varje uppdrag och i alla co-op uppdragen blir det en kukmätartävling då spelarna helt plötsligt ska tävla om olika saker (t ex hämta lådor eller skjuta flest fiender med olika vapen), vilket sunkar ner gameplayet avsevärt. Det känns helt enkelt onödigt. Utöver de här två lägena finns även ett multiplayerläge, som jag personligen inte har utforskat överhuvudtaget då jag helt enkelt inte hade något intresse av det (just då iaf).

Far Cry 3 är dock inte ett spel man ska sitta och läsa om; det är ett spel man ska spela och uppleva själv. Det är utan tvekan ett av 2012 års bästa spel och har du inte provat det än så tycker jag du ska göra det. Nu. Nuuuuuu. Rekommenderas.

Publicerat i PC, Playstation 3, Xbox 360 | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Deadlight

Året är 1986. Nästintill hela mänskligheten har utplånats efter att ett dödligt virus som väcker de döda till liv spridit sig som en löpeld och endast en handfull överlevande återstår, däribland Randall Wayne – en f.d skogsvaktare från Hope, Kanada, som blivit separerad från sin familj under omständigheterna. Tillsammans med sin vän och kollega Ben Parker har Randall begett sig till Seattle då rapporter talar om att någonstans inne i staden finns den sista säkra punkten i den nordvästra sektorn – och han är övertygad om att hans familj finns där. På vägen till Seattle har de två skogsvaktarna slagit sig ihop med tre andra överlevande; en äldre polis vid namn Sam och två tvillingsystrar, Stella och Karla.

Väl inne i Seattle inträffar emellertid någonting; en i gruppen blir biten av en smittad – en Skugga – och blir därefter avrättad med ett skott i huvudet av Randall. Skottet lockar till sig Skuggor som var i närheten av lagerlokalen de är i och medan de övriga i gruppen flyr går stegen upp till takfönstret sönder. Randall säger åt dem att ta sig till den påstådda säkra punkten och att han kommer möta upp dem där, samtidigt som han ber dem hålla ett öga öppet efter hans familj. Ensam och obeväpnad tar sig Randall ut ur lagerlokalen och påbörjar sin kamp om överlevnad i sitt sökande efter sin familj. Det dröjer emellertid inte länge förrän Randall inser att allting kanske inte riktigt är vad det verkat vara…

När Deadlight kom brydde jag mig inte speciellt mycket i det. Jag kollade inte upp videos, bilder eller nånting; det fick passera obemärkt för min del… tills det att jag såg en polare streama det på sin spelstream. Redan vid första anblicken av spelet fastnade jag och tyckte det verkade vara ett jävligt nice spel, så jag beslutade mig således att införskaffa det. Nu i efterhand kan jag säga att jag inte ångrade mitt köp…

Spelet är en sorts throwback till 80-talets och tidiga 90-talets plattformslir (så som Prince Of Persia) och inkluderar en del kluriga pussel, jakter (där du som spelare är bytet) och egentligen ett rent survival gameplay, där du som spelare ligger i underläge nästan hela tiden (därav jakterna) – vilket i sin tur blir jävligt spännande, om än frustrerande emellanåt.

Gameplayet är riktigt bra i spelet även om det bitvis kan bli lite frustrerande när Randall inte gör som man vill att han ska göra – vilket beror på kontrollerna som är sisådär emellanåt; ibland bra, ibland värdelösa. Grafiken är riktigt snygg och det är rätt coolt att Skuggorna (zombies, just det) som är i bakgrunden kan ”vandra in” i ens led så även de blir en fara för spelaren (det är lite klurigt att förklara, men ser man det förstår man nog vad jag menar).

Jag vet inte vad jag ska skriva för något mer om Deadlight egentligen. Det är ett trevligt litet arkadlir som absolut är värt pengarna, även om vissa irriterande grejer kunde ha piffats upp lite grann kanske. Eller nåt. Jag vill rekommendera det iaf.. åtminstone till de som gillar äldre plattformslir i stuk med det här.

Publicerat i PC, Xbox 360 | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Serious Sam 3: BFE

Runt 2060 hade mänskligheten börjat uppdaga artifakter och ruiner kvarlämnade sedan urminnes tider av Sirianerna, den berömda och sedan länge utdöda rasen från platsen Sirius. Dessvärre bestämde sig den utomjordiska ledaren Mental vid den här tiden att rikta sin uppmärksamhet mot planeten Jorden. Han skickade ut sin rymdflotta med sina oändliga horder för att attackera Jorden och ledde en tre år lång erövring som nästintill utrotade mänskligheten. I ett sista desperat försök för överlevnad vände sig de överlevande till tidslåset; en nyligen upptäckt mekanik som förmodas kunna ge en person kraften att resa genom tiden via en interdimensionell portal, varpå den här personen skulle kunna ta sig igenom tiden och ändra på det förflutna. Men även om de har apparaten inom räckhåll måste de först klura ut hur man startar den…

Sam ”Serious” Stone, en av soldaterna i Earth Defense Force, blir tillsammans med Alpha teamet utsänd till Egypten, som är ockuperat av Mental’s utomjordiska armé. Deras uppdrag är att hitta och plocka upp Bravo teamet som försvarar Dr. Stein, en forskare som bär på hieroglyfer som tros innehålla instruktioner om hur man startar tidslåset. Saker och ting går emellertid snett och Sam’s helikopter blir nedskjuten och båda teamen är snabbt utplånade. Ensam beger sig Sam mot Dr. Stein’s senast kända position för att få tag i hieroglyferna som kan vara mänsklighetens ända chans mot Mental och hans armé – vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Serious Sam 3: BFE (som står för Before First Encounter) är alltså en prequel till Serious Sam: The First Encounter och ger oss en inblick om vad som inträffade innan Sam’s härjande i det forntida Egypten.. även om spelet inte är speciellt storydrivet, likt sina föregångare. Skillnaden på SS3 och de tidigare titlarna i serien är att spelet till en början inte har stora öppna landskap där man springer och krigar mot tonvis med fiender, utan kör på mer trängda omgivningar där man möter mindre horder av fiender. Detta utvecklar sig så klart allt eftersom spelet fortgår och i slutet är det helt jävla insane hur stora horder det väller in.

Grafiken är snygg och det är nice att se många av fienderna ifrån de gamla spelen i nya och fräscha modeller, men samtidigt tycker jag att vissa saker ser lite stela ut (Sam i cutscenesen, för att ge ett exempel). Ljudet och voiceactingen är på topp och det är härligt att höra Sam’s testosteron- och machosnack igen, vilket får mig bitvis att gapskratta. Kontrollerna är inte så mycket att fundera över, det mesta påminner om de gamla liren bortsett ifrån att man kan använda iron sight på ett par av vapnen och att man kan sprinta.

Likt de tidigare spelen har även Serious Sam 3 också ett co-op läge, med upp till 16 spelare samtidigt, där man kan plöja igenom storyn tillsammans under olika typer av co-op lägen. Utöver det finns även ett Versus mode med olika typer av lägen, vilket jag inte har provat.. vilket jag tvivlar lite grann på att jag faktiskt kommer göra. Co-op läget är hur som helst spelets stora tjusning och vill man tillsammans med ett gäng polare springa och skjuta fiender i småbitar är Serious Sam 3, likt sina föregångare, ett givet val.

Serious Sam 3: BFE var kanske inte 2011 års bästa spel, nej, men det är sjukt underhållande, röjigt, blodigt, roligt och förnöjer under de timmar man lägger ner i det. Gillar du oldschool shooters är det här spelet, likt föregångarna, ett givet val. Rekommenderas.

Publicerat i PC, Xbox 360 | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Resident Evil: Operation Raccoon City

Året är 1998. Umbrella Security Service (USS) Delta teamet skickas in i Umbrella Corporation’s Raccoon City Underground Laboratory för att hjälpa USS’ Alpha team att stoppa Dr. William Birkin ifrån att ge T-viruset till amerikansk militär och för att ta G-viruset. Men då någonting går fruktansvärt snett under operationen börjar T-viruset läcka ut i staden och förvandlar invånarna till blodtörstiga zombies. Kort därefter blir Delta teamet inskickat i Raccoon City för att sopa igen alla spår efter Umbrella’s involvering i utbrottet – och göra sig av med alla vittnen som de kan stöta på…

Jag har hört en del om att Resident Evil: Operation Raccoon City har blivit sågat av många recensenter, men jag har inte orkat bry mig i att läsa någon recension av spelet faktiskt – även om jag kan tänka mig VAD de gnäller över.

Till skillnad ifrån de andra Resident Evil spelen är RE:ORC ett rent run ‘n gun lir. Skräck elementen i RE-serien existerar inte i RE:ORC, utan här handlar det enbart om att trycka upp en pistol i nyllet på dina motståndare och trycka av allt för vad du är värd. Vid en närmare eftertanke påminner spelet lite mer om Lost Planet 2 än om Resident Evil, då RE:ORC är ett rent grindspel (där du måste köra om samma banor många, många gånger för att låsa upp allting).

Spelets story är givetvis bara en sidogrej till RE2 och RE3, men utvecklar dessutom berättelsen ytterligare och ger en ny sida av alltihop – där man får veta vad som egentligen inträffade när T-viruset bröt ut i Raccoon City, exempelvis – och ger en alternativ fortsättning (eller avslut) på Resident Evil berättelsen. På ett ungefär iaf…

Grafik, kontroller, ljud och voiceacting är riktigt bra och även om det kan hända att man kan klaga på en och annan grej så rör det inte mig speciellt mycket i ryggen. Det enda jag irriterar mig på om något är väl att coversystemet känns rätt värdelöst. Istället för att trycka på en knapp för att sätta sig i cover går man bara mot exempelvis en vägg eller en bil varpå karaktären ställer/sätter sig intill objektet. Detta medför (ganska ofta) att man antingen hamnar så att man inte kan skjuta eller att man egentligen är helt öppen för eldgivning ifrån fienden. Ja, ni fattar..

Gameplaymässigt tycker jag spelet är skitskoj och även om singleplayer (tillsammans med tre botar) är okej så är RE:ORC, likt Lost Planet 2 igen, gjort för att man ska spela med co-op partners. Spelet får helt enkelt sin fulla potential då och att springa runt med tre polare och mosa zombies, monster och mänskliga motståndare är skitkul. Spelet erbjuder utöver kampanjen även flera olika Versus Modes, där man som två teams ska antingen bara ha ihjäl varandra och nå en viss summa innan det andra teamet eller genomföra objekt för att vinna över det andra teamet.

Resident Evil: Operation Raccoon City må kanske inte vara årets bästa spel, men det är absolut en riktigt kul shooter som jag återvänder till lite då och då för att mosa zombies och annat otyg. Räknar man med ett rent Resident Evil spel kommer man nog bli ganska besviken, men är du (som mig) förtjust i spel i samma stil som Lost Planet 2 kommer du säkerligen älska det här. Jag rekommenderar det iaf, även om jag säkert inte får speciellt mycket medhåll ifrån många medspelare där ute.

En sista notering: RE:ORC fick ganska kort efter sin release två DLC paket kallade Echo Six Expansion Pack 1 och 2, där man spelar USS’ motståndare, Spec Ops. Jag kommer återkomma till dem senare.

Publicerat i PC, Playstation 3, Xbox 360 | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

BioShock 2: Minerva’s Den

Det tog sin tid, men äntligen har jag fått fingrarna ur röven och plöjt igenom den tre banor långa BioShock 2 DLCn Minerva’s Den och jag är inte speciellt besviken. Minerva’s Den levererar precis som BioShock och BioShock 2 och erbjuder nya vapen, nya miljöer, nya fiender (däribland en ny Big Daddy) och nya plasmids. Spelets story är, som de tidigare titlarna, jävligt bra med en fin twist på slutet, som förvisso är ganska förutsägbar minutrarna innan man når slutet. Men vem bryr sig? Det är BioShock liksom.

Subject Sigma, en Alpha Series Big Daddy, vaknar upp i Rapture Central Computing sektorn i Rapture efter att nästan blivit dödad av en underhuggare till Reed Wahl – en forskare som till varje pris tänker skydda det han anser vara hans; The Thinker. The Thinker, som blev skapad av Wahl’s gamla kollega Charles Milton Porter, är en superdator som kontrollerar de automatiserade systemen i Rapture och är en livsviktig del i Rapture. Subject Sigma blir hur som helst kontaktad av Porter, som kommenderar denne till att ta sig till The Thinker och ta med sig datorns minne upp till ytan – vilket är lättare sagt än gjort.

Det finns rätt lite att säga om Minerva’s Den egentligen. Gameplayet, grafiken och allt det andra relevanta är ju så klart likt de tidigare titlarna och gameplayet är, återigen, väldigt kul och gör att man lätt fastnar framför spelet nån timme per bana. Det enda jag kan tänka mig att påpeka är att 2K Games tydligen hade vissa problem med att få ut DLCn till PC versionen av BioShock 2. DLCn släpptes till Xbox 360 och Playstation 3 den 31 Augusti, 2010, medans 2K Games fick lov att skjuta på datumet för PC versionens release tack vare stora problem med buggar. 2K Games bestämde sig för att lägga ner konverteringen av DLCn från konsollerna till PC, men fick så pass hård kritik ifrån spelarna pga detta att de slutligen gav med sig och fortsatte arbetet med att få över DLCn till PC. Det dröjde ända fram till den 31 Maj, 2011, innan PC spelarna fick DLCn. Så är det.

Gillar man hur som helst BioShock spelen och vill ha ytterligare lite gameplay utan att behöva gå online så rekommenderar jag Minerva’s Den starkt… även om det var lite kort, kanske.

Publicerat i PC, Playstation 3, Xbox 360 | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Eat Lead: The Return Of Matt Hazard

Den legendariske spelhjälten Matt Hazard återvänder efter 6 års tystnad – och 25 år efter sin debut – för att återinföra sig själv som den actionhjälten han verkligen är. Efter att ha gjort det horribla snedsteget att medverka i barntillåtna spel och därmed raserat hela sitt rykte vill Matt nu bevisa att han fortfarande har vad som krävs för att vara en riktig actionhjälte.

I hans nya spel är han en privatdeckare som är ute efter att hitta och lämna igen pengar som blivit stulna av en gangster boss. Någonstans på den första banan inträffar dock någonting märkligt; spelet förändras och en underlig snubbe vid namn Sting Sniperscope dyker upp och försöker döda Matt, som inte har något vapen på sig. Men mitt i skottet pausas spelet, bokstavligt talat, och en röst, som ger sig till känna som QA, informerar Matt om att hon har hackat koden i spelet och pausat spelet då Matt’s sparfiler är borttagna. Matt, i sin tur, eliminerar Sniperscope och när han går ur banan hamnar han på en annan del av servern, varpå QA återskapar Matt’s sparfiler, hans kännetecknande kläder och informerar Matt att han var menad att dö och bli ersatt av Sniperscope, men med honom ur vägen måste Matt fortsätta spelet – och med hjälp av QA luska ut vem eller vilka som står bakom alltihop.

Eat Lead: The Return Of Matt Hazard är ett sånt där spel man antingen älskar eller hatar. Personligen gör jag både och…

Spelet påminner lite om Gears Of War, men utan allt våld och ett betydligt mer spoofat gameplay. Istället för blodstänk och stora högar med avslitna lemmar får vi här spelkoder som ”stänker” om fienderna när man skjuter dem och kropparna försvinner så klart också. Men det är inte heller det enda som försvinner. Vissa skydd, exempelvis lådor, kan efter en del beskjutning ”bugga ur” och försvinna – vilket på sätt och vis är rätt coolt men är ibland irriterande, speciellt under de mer hektiska delarna av spelet.

Spelet levererar givetvis en hel del humor och är den där typen av spel man sitter och gapskrattar åt och skakar på huvudet åt för allting är så sönderspoofat och dumt. Men samtidigt som skratten flödar svär jag ganska ordentligt under många moment i spelet, dels tack vare kontrollerna som emellanåt känns fördröjda och dels tack vare att svårighetsgraden (även på Normal) helt enkelt är löjligt svårt stundtals.

Kontrollerna i sig är det väl egentligen ingenting fel på. De påminner återigen smått om Gears Of War och det är absolut inget fel i det, men att man exempelvis inte har någon springknapp och att kontrollerna bitvis känns löjligt fördröjda ger mig vitt hår. Varför inte ha någon springknapp i ett spel av den här typen? VARFÖR? Jag förstår inte det.

Grafiken ser bra ut och det är rätt skojigt att de slängt in en massa äldre typer av animationer på fiender. En av fienderna är exempelvis en 2D fiende som man kunde se i de första DOOM spelen, Wolfenstein 3D och Duke Nukem 3D, vilket så klart tillför dumhet och humor till spelet. Of course. Voiceactingen och ljudet är bra.. eh.. det finns inte så mycket mer att tillägga där egentligen, mer än att dialogerna är sjukt roliga.

Eat Lead: The Return Of Matt Hazard är hur som helst ett spel man inte ska ta på något som helst allvar – även om man håller på att slita håret av huvudet av frustration. Spelet har sina goda sidor, men också sina dåliga. Jag gillar det dock och även om jag tycker att spelet är lite snålt med bara 6 banor att plöja igenom blir det ett par timmar gameplay.. troligtvis mestadels pga att man dör 30 gånger på samma ställe. Nåja. Får man tag i det billigt tycker jag absolut man ska tjacka det.

Publicerat i Playstation 3, Xbox 360 | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Shank 2

Spoilervarning! Efter att ha dödat sin f.d chef Cesar och lagt dennes imperium i ruiner är Shank på väg hem, enbart för att finna att kartellerna har blivit utbytta mot en synnerligen grym militärregim och att hans fosterfamilj är delaktiga i revolten mot dem och deras ledare, den döende generalen Magnus – som är ute efter ett nytt hjärta och använder lokalbefolkningen för att försöka hitta en donator – oavsett om denne är frivillig eller ej. Shank’s hemkomst blev lite annorlunda mot vad han hade tänkt sig och finner sig nu intrasslad i ett krig mellan rebellerna och militären.

Shank hade sina irriterande moment och svårighetsgraden var inte av denna värld, bitvis. Shank 2 har visserligen sina irriterande moment här och där, men svårighetsgraden är betydligt bättre. Bossarna är exempelvis betydligt jävla mycket enklare än dem i det första spelet. Kontrollerna är lite annorlunda utformade på PC också och istället för att enbart använda tangentbordet använder du här även musen (som av någon jävla anledning är en MUSPEKARE och inte ett sikte, vad i helvete…). Kontrollerna känns dock bättre och det känns som att man har bättre kontroll på karaktären än vad man hade i första spelet. Co-op kampanj modet som fanns i ettan är borttaget i tvåan och har ersatts av ett co-op survival mode. Varför begriper jag inte. Alla jävla spel nu för tiden har ju survival mode och personligen anser jag det bara vara ett snålt sätt att utöka speltiden ytterligare istället för att lägga in någonting vettigt. Hrm…

Bortser man ifrån dessa små detaljer så finns det inte så mycket mer att säga om Shank 2. Gameplayet är sig likt och spelet i sig är jävligt kul, men har som sagt sina frustrerande stunder, precis som sin föregångare. Skulle jag emellertid behöva välja mellan de två spelen väljer jag nog det här, mest tack vare att kontrollerna känns bättre än i föregångaren. Hur som helst; jag rekommenderar Shank 2.

Publicerat i PC, Playstation 3, Xbox 360 | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

BioShock

Jag skrev en recension på BioShock 2 för runt 1½ år sedan och hade då inga direkta planer på att lira igenom första spelet och göra en recension på det, men då jag lyckades få tag i det för en billig peng blev så fallet ändå. Men, jag har samtidigt i åtanke att troligtvis de flesta redan spelat igenom BioShock och redan vet vilket underbart, vackert, väldetaljerat, actionfyllt och sjukt bra spel det är – vilket gör den här recensionen ganska onödig. Fast, nu när jag faktiskt orkat mig igenom det för tredje gången så kan jag lika gärna skriva nåt kort om det. Mm.. då så.

Någonstans ovanför Atlanten år 1960 flyger ett passagerarplan med en okänd destination när plötsligt någonting inträffar och planet störtar och lämnar enbart en överlevande, Jack (spelaren). Jack lyckas ta sig in i ett närliggande fyrtorn – som visar sig vara en ingång till en gigantisk undervattenstad: Rapture. Jack blir kontaktad av någon som kallar sig för Atlas via en radio han finner och får kort förklarat för sig vad som hänt i Rapture – som tidigare var en vacker stad, full med liv, men som nu liknar en spökstad där mystiska skuggor sveper förbi, avlägsna skrik hörs och där faran kan befinna sig runt varje hörn. Men ingenting är vad det verkar vara och frågan är; vem kan Jack egentligen lita på?

De som har spelat igenom BioShock vet ju så klart redan vad spelet handlar om, men bör också förstå att storyn i BioShock är betydligt mer invecklad och knepig att berätta för någon som inte spelat igenom det än vad den verkar vara. Bakom BioShock’s story finns det även en bakgrundsstory som ger en hel del förklaringar till det som inträffar i BioShock – vilket jag faktiskt inte hade en aning om förrän jag började skriva på den här recensionen.

Så. Vad finns det att skriva om BioShock nu, 5 år efter dess (första) release? Egentligen ganska lite, såvida man inte vill upprepa något någon annan har sagt/skrivit förut. Spelet håller sig väldigt starkt än idag och är fortfarande en suverän upplevelse i spelväg, även om man redan känner till alla twistar och händelser som inträffar i spelet. Kort sagt; jag förstår mycket väl om det blev utsett till ”Game Of The Year” 2007 och rekommenderar det – speciellt till de som inte spelat det än.

BioShock’s bakgrundsstory och lite andra intressanta grejer om spelet i sig kan ni läsa på Wikipedia’s sida för BioShock, som ni finner här.

Publicerat i PC, Playstation 3, Xbox 360 | Etiketter , , , | 1 kommentar

Spec Ops: The Line

För sex månader sedan drabbades kungadömet Dubai av de värsta sandstormarna som någonsin dokumenterats. Dubai’s politiker och högt uppsatta elit bagatelliserade situationen innan de evakuerades i hemlighet, för att lämna oräkneliga invånare kvar i Dubai. Överste John Konrad, en dekorerad men plågad befälhavare av ”The Damned” 33dje Bataljonen i den amerikanska armén, var på väg hem tillsammans med sin enhet ifrån Afghanistan när stormen slog till. Konrad anmälde sin enhet som frivilliga att hjälpa till i huvudstaden, men blev lämnade i sticket då order från den amerikanska regeringen om att överge staden och dess invånare kom. Allt eftersom stormen blev mer intensiv formades en gigantisk sandvägg som slukade flera mil av Dubai, vilket resulterade i störningar i all form av satellit övervakning och kommunikation, flygtransporter och allting bortsett ifrån de starkaste radiosändningarna.

Konrad’s enhet deklarerade undantagstillstånd och kämpade att bibehålla ordern mitt i orkanvindar, upplopp och avtagande resurser. Den sista sändningen ifrån Dubai berättade att 33dje Bataljonen försökte leda en karavan med fler än tusen civila ut ur staden. Karavanen kom aldrig fram och kort därefter förklarade UAE landet Dubai som ett ingenmansland. Alla resor till huvudstaden blev inställda, 33dje Bataljonen blev offentligt desavouerade för förräderi och inga fortsatta nyheter kom ifrån staden. Fram tills för två veckor sedan…

En mystisk loopad radiosignal lyckades penetrera väggen och löd; ”Det här är Överste John Konrad, amerikanska armén. Evakueringen av Dubai misslyckades fullständigt. Antal döda: alldeles för många.”. Den amerikanska armén bestämde sig i hemlighet för att skicka in ett Delta Force team på tre man för att genomföra rekognoscering av situationen. Deras uppdrag är simpelt; bekräfta Konrad’s och övriga överlevandes status och kalla sedan in en evakuering. Det kommer emellertid visa sig att saker och ting är allt annat än simpelt – och att saker och ting inte är vad de till en början verkade vara…

Jag såg reklamen för Spec Ops: The Line, men hade inga som helst planer att spela det. Det verkade helt enkelt inte speciellt intressant. Det släpptes, jag brydde mig inte utan lät det flyta förbi – fram till för några dagar sedan. Nu, efter att jag har plöjt igenom det, måste jag säga att jag är imponerad. Spelet erbjuder inte direkt någonting nytt i spelväg egentligen; det involverar bland annat teamspel med AI kamrater, coversystem likt Gears Of War och dylika third person action spel och så vidare. Men även om det inte erbjuder direkt någonting nytt är det fortfarande ett jävligt bra spel.

Spelets story är välskriven och har många twistar under spelets gång, men samtidigt ett slut som kändes lite.. klyschigt. Jag själv förstod hur det skulle sluta runt två tredjedelar in i spelet, men vid det laget var jag på tok för inne i spelets action – för det finns gott om det. Det är väldigt få tillfällen då du som spelare inte springer och skjuter på fiender (bortsett ifrån cutscenes och bitar under spelets gång där du och dina kamrater bara går och snackar, likt Gears Of War igen) och det är ju inte helt fel. Samtidigt finns det en liten, liten gnutta stealth involverat i spelet också. Det är absolut inte nödvändigt att springa runt och stealtha, men valet finns emellanåt där och kan, allt som oftast, vara bättre än att springa in och skjuta hej vilt omkring sig.

Kontrollerna känns bra och din karaktär känns inte speciellt stel i något som helst avseende, vad jag kunde märka iaf. Det flyter på helt enkelt. Grafiken ser bra ut (även om jag fick lov att köra på lite lägre inställningar), voiceactingen och ljudet är suveräna och för mina tankar till en händelsefull och galen krig/actionrulle.

Det sista jag vill nämna om Spec Ops: The Line är att det här spelet ingår faktiskt i en serie av spel betitlade Spec Ops – även om The Line inte har ett skit med någon av dess föregångare att göra, vad jag har förståt det som. Spelserien har emellertid inte blivit utvecklad och publicerad av bara ett företag, utan har slängts runt bland flera olika sedan seriens start 1998.

Nåja. Spec Ops: The Line är dock att rekommendera hur som helst, till de som gillar third person action spel där coversystem finns och där de taktiska bitarna kanske inte alltid är högklassiga, utan mer no brainers för den skjutglade. Rekommenderas starkt.

Publicerat i PC, Playstation 3, Xbox 360 | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Sniper Elite V2

Året är 1945 och Andra Världskriget är i sitt slutskede. Men medans de allierade styrkorna är i färd att avsluta det långvariga kriget skickas OSS officern och krypskytten Karl Fairburne in i Berlin för att genomföra ett topphemligt och mycket riskabelt uppdrag; döda fem tyska forskare som tros vara på väg att gå över till de sovjetiska styrkorna – och ge dem tillgång till tyska topphemliga förstörelsevapen. Det dröjer emellertid inte länge förrän Fairburne börjar inse att saker och ting kanske inte är vad de till en början verkade vara och att slutet på kriget kan vara mer avlägset än vad någon någonsin hade kunnat tro…

Sniper Elite V2 måste ha en av de mest knepiga titlarna till ett spel någonsin – iaf för mig. Strax innan spelets release såg jag reklam om det på Steam och kom ihåg att Steam hade ett spel som hette Sniper Elite, vilket gjorde att jag till en början inbillade mig att V2 stod för Version 2, som i del 2. När jag sedan började spela spelet insåg jag rätt snabbt att V2 stod givetvis för tyskarnas V2 raketer de framställde i slutet av Andra Världskriget och kände mig lite som ett jack ass. Men jag trodde fortfarande att Sniper Elite V2 var en uppföljare till Sniper Elite. Men, nä. Det är det inte. Sniper Elite – som släpptes 2005 till PC, PS2 och Xbox (samt Wii 5 år senare) – är ingen föregångare till Sniper Elite V2, utan är originalspelet. Kort sagt: Sniper Elite V2 är en remake. Jag har själv aldrig spelat Sniper Elite och har inga direkta planer på att göra det heller, så jag tänker inte yttra mig någonting om det. Nåväl…

Sniper Elite V2 är kanske inte det bästa spelet det här året, men det är ett klart roligt och emellanåt spännande spel. Grafiken ser helt okej ut och voiceactingen är rätt bra, även om det inte är några direkta dialoger i spelet (bortsett ifrån när fienderna har upptäckt en och när några enstaka står och pratar med varandra på tyska, respektive ryska). Kontrollerna är bra, men Fairburne känns emellanåt smått stel av någon anledning. Det är ibland rätt svårt att ta sig fram när man kryper och ibland fastnar man i bråte som ligger utstrött lite här och där på banorna.

Gameplayet är dock riktigt kul och för de som gillar stealth finns det lite att hämta här, men tyvärr inte i stil med exempelvis de äldre Splinter Cell spelen. Stealthmomenten finns där och det är väl egentligen att föredra att ta ut dina fiender utan att någon märker något, istället för att gå apeshit (med exempelvis en Thompson) och skjuta hej vilt omkring sig – vilket rätt ofta är lättare sagt än gjort tyvärr. Jag tror ärligt talat jag inte tog mig förbi en enda bana utan att fienden upptäckte mig iaf en gång. Bah. Spelets actiondel (när man går apeshit that is) känns lite stel under de mer hektiska momentena och det märks vad spelutvecklarna, Rebellion, vill att spelaren egentligen ska göra. En sista grej jag vill påpeka med gameplayet är att Rebellion har försökt göra en realistisk approach, likt Sniper: Ghost Warrior, där man måste ta hänsyn till distansen till målet man skjuter på med krypskyttegeväret. På ren svenska: skjuter du rakt på missar du big time, såvida inte målet står mer eller mindre framför näsan på dig.

Spelet har utöver story kampanjen även ett co-op läge och ett multiplayer läge. Har man inte fått nog av spelet efter att ha spelat igenom kampanjen, co-op läget och röjt runt i multiplayer så kan man även köpa hem DLCn Kill Hitler – som erbjuder en ny bana och två nya krypskyttegevär till ditt förfogande för att döda Adolf Hitler himself. Jag själv har inte provat varken co-op läget, multiplayer eller DLC-paketet, så jag kan inte säga något om dem.

Nåja. Även om Sniper Elite V2 inte är ett av årets bästa spel tycker jag att det är ett helt okej ströspel som går att döspela någon timme då och då – även om jag tvivlar på att jag kommer köra igenom det igen.

Publicerat i PC, Playstation 3, Xbox 360 | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar