Silent Hill (Playstation)

3 år efter att Resident Evil (RE) släpptes (1996) och under samma år som Dino Crisis (DC) såg dagsljuset (1999) släpptes även Silent Hill – som är av samma typ av spel (vilket de flesta gamers troligtvis redan vet). Du antar dig rollen som Harry Mason, en ensamstående pappa som tar med sig sin dotter Cheryl för att semestra i den lilla staden Silent Hill. Men på vägen dit kliver plötsligt någon ut på vägen, Harry bromsar varpå bilen glider av vägen och slår ut Harry. När Harry vaknar upp upptäcker han att Cheryl är försvunnen och han börjar söka efter henne på Silent Hill’s dimmiga gator. Allt eftersom börjar en mörk hemlighet att nystas upp…

Istället för zombies eller dinosuarier ger sig Silent Hill (och dess uppföljare) in på en mer övernaturlig och spöklik väg, vilket resulterar i att spelen inte är lika läskigt som RE (de första) och inte lika actionfyllda som DC. Istället har utvecklarna skapat en kuslig spelserie som lämnar gåshud efter sig när man stänger av spelet – vilket för mig är alldeles underbart.

Anyway. Första Silent Hill’s story är intressant och driver på bra under spelets gång, men segas ner av cutscenes som till större delen bara är jävligt tråkiga att titta på – även om de innehåller mycket information om vad som egentligen försigår i Silent Hill. De musiksnuttar man lyckas höra igenom spelet är mycket bra och Akira Yamaoka (som gjort musiken till samtliga Silent Hill spel) har komponerat riktigt vacker och ljuv musik (vilket också Silent Hill spelen är ganska kända för). Och som i de flesta andra survival-horror spel i stil med Silent Hill, RE och DC är de animerade cutscenesen som dyker upp lite här och där igenom spelet fortfarande snygga i dagens läge – även om spelet har över 10 år på nacken.

Behöver jag ens nämna hur grafiken ser ut? Givetvis är den löjligt kantig i sann Playstation 1 anda och den får troligtvis dagens unga gamers att se i kors. Självfallet ser jag mellan fingrarna och har full förståelse varför grafiken ser ut som den gör.. även om det verkligen inte är en fröjd att titta på den. Rykten om en remake av spelet dök upp 2006 och idéer om att göra en remake baserad på Silent Hill filmen (som kom 2006 och får en uppföljare nästa år, 2011) fanns. Ryktena försvann 2009, men blev efter allt att döma fastställda en månad senare då British Board of Film Classification omvärderat spelet. Nyligen (i skrivande stund) släpptes även en ny version av den första Silent Hill storyn under titeln Silent Hill: Shattered Memories. Detta är inte en remake av spelet, utan en nytappning av storyn med (vad jag har förståt det) en hel del förändringar i händelseförloppet.

Eh. Åter till Silent Hill, från 99. Även om spelet är ett sånt där retro-lir man kan plocka fram och damma av för att få de där härliga nostalgikickarna så irriterar jag mig på ett par saker. Exempelvis hur Harry rör sig. Varje gång du sprungit och sedan stannar tar han två, tre extra steg. Detta låter inte speciellt irriterande, men tro mig, det är det. Om du exempelvis springer längs en gata och stannar till lite snabbt så tar det Harry några sekunder att fatta att han ska börja röra på påkarna igen. Detta blir ett stort irritationsobjekt när de kraftfullare fienderna är ute och traskar. Kontrollerna är hyfsat stela också och tar en liten stund att komma in i (tack och lov kan du iaf förflytta dig medans du siktar och skjuter, vilket man inte kan i t ex RE). Efter ett par timmars spelande sitter de som gjutet dock, vilket får mig att säga ”Mjae..” om det. Det sista jag faktiskt har att gnälla över är kameran i spelet. Titt som tätt kan den börja leva sitt eget liv och ställer in sig på sådana vis att man ser jävlar mig ingenting, för att sedan fixa till sig.. vilket får mig att känna mig smått kluven över det hela. Ena stunden fungerar kameran skitbra och i nästa kan den vara helt åt helvete. Mjae..

Hur som helst. Första Silent Hill, från 99, står sig ganska bra än idag och de irritationsobjekten som finns där irriterar visserligen, men inte så pass att man bara vill stänga av skiten. Ett bra spel som står sig än idag, alltså.

Det här inlägget postades i Retro och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>