Call Of Juarez: Bound In Blood

Call Of Juarez: Bound In Blood berättar historien om Ray och Thomas McCall, två bröder som ingår i den sydstatliga armén som överger sina poster för att rädda deras familjs hem från den nordstatliga armén som är på frammarsch. Efter att ha sett förstörelsen av deras land svär de att återuppbygga sina ägor en dag och de två bröderna drar – tillsammans med sin yngre kristna bror William – väster ut för att söka rikedomar och ära. Deras forna befälhavare – Barnsby – har emellertid andra planer för de två bröderna. Barnsby har svurit på att han ska jaga dem till jordens ände för att de övergav de sydstatliga idealerna. Flyende med både de sydstatliga trupperna i hälarna och olika lagmän – efter några av deras olagliga aktiviteter genom landet – slår sig McCall bröderna sig ihop med den mexicanska banditledaren Juan och hans älskarinna Marisa som besitter information angående den legendariska Cortez skatten som sägs finnas någonstans i närheten av staden Juarez. McCall bröderna måste också ta itu med en stam med apacheindianer, vars kopplingar till guldet kan vara ett potential hot mot hela västern.

Gosch. Det blev en lång storybeskrivning, men det får ni leva med. För att klargöra någonting direkt från början så är det här INTE en uppföljare till Call Of Juarez, utan en prequel som utspelar sig ett par år innan det spelet. I prequelspelet får vi reda på mer om Ray’s (prällen i första spelet) bakgrund och varför han blev den han blev. Men istället för ett stealth och action kombinerat spel – som första spelet var – får vi här istället blytung westernaction blandad med en djup story (som emellanåt kan kännas lite FÖR djup).

För nästan varje bana får spelaren välja mellan att spela som Ray eller Thomas. De har båda olika ”specialvapen” och olika abilities (Ray kan sparka upp dörrar medans Thomas kan klättra etc.). Så hela spelet bottnar slutligen i att du måste hela tiden se till att din ”bror” inte dör – då detta resulterar i game over. Många tycker säkerligen att detta låter helt idiotiskt och att behöva skydda botar är bullshit, men AIn är faktiskt ganska bra och det spelar egentligen ingen roll vilken av de två karaktärerna man väljer. Jag personligen föredrog Ray, då han kan bära två revolvrar samtidigt. AIn på dina fiender är helt ok också. Det är inget märkvärdigt, men inte heller så att du sitter och undrar om spelutvecklarna verkligen provkörde skiten innan de släppte det.

Spelet innehåller också ett halvklyftigt coversystem. Om du ställer dig brevid en låda kan du röra på musen (PC, of course) åt ett håll, då rör sig karaktären ut automatiskt vilket kan ge rejäla fördelar under vissa strider. Och cover lär du få lov att ta gosse då striderna oftast involverar 3 – 8 fiender samtidigt – och din karaktär kan inte ta överdrivet mycket stryk heller, vilket oftast leder till att man slänger sig bakom första bästa låda.

Grafiken i spelet är rätt ok. Det finns betydligt snyggare spel i dagens läge, men den funkar. Någonting som störde mig dock var att ofta hade karaktärerna i spelet inga direkta ansiktsuttryck, utan såg ganska likadana ut hela tiden – vilket sänker verklighetskänslabetyget. Dialogerna och vocieactingen är dock trovärdig, men kan kännas löjligt seg då spelet innehåller många dialoger.

Och som i många andra fall innebär dialoger ibland videos och det – mina damer och herrar – finns det gott om i det här spelet. Sitter du och spelar och vill hänga med i storyn ordentligt så finns det inget sätt att pausa videorna på. Trycker du på Esc så stänger du av videon och spelet går vidare. Detta störde jag mig ganska mycket på då jag emellanåt under videorna kunde bli otroligt blixtpissnödig… och det vet vi ju alla hur roligt det är.

Det största irritationsmomentet i det här spelet är troligtvis duellfighterna. Under dessa strider ska du se till att hålla handen nära din pistol samtidigt som du ska hålla koll på vart du har din motståndare så att du kan förflytta din egen karaktär. Efter en kort stund slår en klocka och då gäller det att få upp pistolen först och få iväg första skottet. Om det är du som blir skjuten blir det game over. Det hela kanske inte låter så irriterande, men det är just vad det är. Anledningen är att du kan få loada om ett antal gånger innan du kommer förbi duellerna och du kan inte spara mitt i en duell (visserligen förståeligt, men jävligt irriterande när man dör..). Duellerna är – i mitt tycke – bullshit, men de kan kanske ses som någon form av boss strid? Whatever..

Spelet innehåller lite extragrejer också. Typ bilder och sånt skit du kan hitta i storyuppdragen och extra missions (som du får lov att ladda hem, tycker spelet).

Så. Mitt slutgiltiga tycke blir följande: Call Of Juarez: Bound In Blood är betydligt bättre än det föregående spelet på nästan alla punkter, men även det här prequelspelet har vissa brister som sänker betyget för det. Spelet i sig är ganska god underhållning om man letar efter någonting som både kombinerar en djup story och ett jävla skjutande.

Det här inlägget postades i PC, Playstation 3, Xbox 360 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Call Of Juarez: Bound In Blood

  1. Pingback: Call Of Juarez: The Cartel | Usel Avsmak

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>