BioShock 2

Visserligen är jag sent ute med en recension av BioShock 2 – och någon recension på det första BioShock har jag inte gjort – men det skiter jag i. Har man inte lirat igenom det första spelet kan den här recensionen bli halvsvår att begripa och jag råder dig som läsare att spela igenom det första spelet innan du fortsätter att läsa – inte bara för att förstå recensionen, utan också för att uppleva ett av de bästa FPS-spelen som släppts någonsin.

1958. Ljusterapeuten Sofia Lamb beordrar Subject Delta (spelaren) – en av de första prototyperna av Big Daddies – genom en hjärnkontrollerande plasmid att begå självmord. 1968 – 10 år efter hans självmord och 8 år efter händelserna i det första BioShock – vaknar Subject Delta till liv igen. Utan några som helst minnen från det gångna decenniet beger sig Subject Delta iväg in i Rapture för att leta reda på den Little Sister han en gång blev ihopparad med. Dessvärre är det en lång resa och Sofia Lamb har inte tänkt göra den enkel för Subject Delta…

Jag personligen älskade det första BioShock. Nästintill allt var perfekt i det och när jag fick höra att en tvåa skulle komma studsade jag av lycka och inväntade den. Och nu har jag då alltså lirat igenom det för första gången och fler kommer det bli, definitivt. Även om tvåan upprepar vissa moment ifrån ettan (t ex plasmids och hackning av apparater, robotar osv.) så erbjuder det en hel del nytt, exempelvis nya fiender (t ex nya typer av Big Daddy’s), nya vapen, nya miljöer, en ny storyline som håller intresset uppe – även om jag tyckte att det första spelets story var mer.. twistig och intressant.

Ljud och voiceactingen är precis som i ettan – riktigt bra och trovärdigt. Grafiken håller givetvis dagens standard och miljöerna är sjukt välgjorda och detaljerade. Och det viktigaste; gameplayet, som även det är suveränt. Spelet tar – precis som sin föregångare – många timmar att ta sig igenom om man ska söka igenom varenda vrå och skrymsle på varje bana och även om jag personligen emellanåt tycker att det blir rent utsagt drygt, så genomför man det ändå då man oftast behöver all den ammunition, health packs och andra grejer för att klara sig helskinnad till slutet av spelet. Vilket är en av spelets få negativa punkter; slutstriden kändes rätt snål, ärligt talat – iaf om man ska jämföra med det första spelets slutstrid som kändes lite mer utmanande.

Och som med alla andra spel i dagens läge har även BioShock 2 fått en massa DLC expansioner och de är: Sinclair Solutions Test Pack, Rapture Metro Map Pack, Character pack, The Protector Trials Pack och Minerva’s Den. För de som är sugna på mer information om DLC expansionerna kan ni spana in informationen på wikipedia här.

Oh well. BioShock 2 är nästan lika bra som det första spelet och är en klart värdig uppföljare. Nu tänker jag invänta på att Minerva’s Den släpps till PC (mer info finns på wikipedia som sagt) och att BioShock Infinite släpps (som kommer bli det tredje spelet i serien, men som enligt uppgifter jag har hittat inte ska ha något med de två tidigare spelen att göra – varken som prequel eller uppföljare) – som blivit utannanoserat att bli släppt 2012 (i skrivande stund).

Det här inlägget postades i PC, Playstation 3, Xbox 360 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till BioShock 2

  1. Pingback: BioShock | Usel Avsmak

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>