Evil Dead: Regeneration

De som inte vet vad Evil Dead är kan per omgående införskaffa filmerna, titta på dem och sedan fortsätta läsa recensionen. De som har sett och/eller är fans av Evil Dead, fortsätt läs.

Evil Dead: Regeneration är en alternativ fortsättning på Evil Dead II: Dead By Dawn. Du antar dig rollen som Ash, en av tidernas största anti-hjältar i filmhistorien. Efter att ha slaktat dina vänner som blivit besatta av demoner som släppts lös genom Necronomicon Ex Mortes, De Dödas Bok, har du blivit gripen och inspärrad på Sunny Meadows mentalsjukhus. Ingen tror givetvis på din mycket bisarra historia.. fram tills det att din advokat Sally lyckas komma över Professor Knowby’s dagbok som din psykolog, Dr. Vingo Reinhard, har stulit ifrån stugan tillsammans med Necronomicon.

Kort efter att Sally sökt upp Ash för att berätta att hon tänker gå till polisen med dagboken lyckas Dr. Reinhard öppna portaler till de dödas dimension med hjälp av Necronomicon och strax därpå börjar demoner och andra varelser välla in i vår värld. Ash lägger benen på ryggen vid första bästa chans för att ta sig därifrån.

Men givetvis är det inte enkelt för Ash den här gången heller. Kort efter sin flykt möter han Professor Knowby’s ande som berättar Dr. Reinhard har för avsikt att använda Necronomicon för att få dess krafter och ta över världen. Professor Knowby förklarar för Ash att han är den ende som kan stoppa Dr. Reinhards vansinniga idé, men den här gången är inte Ash själv. Till sin hjälp får han liten filur vid namn Sam, som är en hybrid mellan människa och deadite (demon/zombie, typ). Tillsammans beger de sig iväg för att stänga igen flera portaler för att se till att demonerna inte kan ta sig in i vår värld och sedan stoppa Dr. Reinhard, en gång för alla.

Jag vill till en början säga att jag fucking älskar Evil Dead-franchisen, Ash och Bruce Campbell (han som spelade Ash i filmerna och lånade ut sin röst i spelen). Det andra jag vill säga är att det här spelet har många brister, men en hel del goda sidor med. Vi börjar med bristerna.

Kameran är en jävla pain in the ass. Ibland när man vill titta åt ett håll så styr den automatiskt åt ett helt annat vilket kan bli en jävla börda när man stöter på 10 fiender samtidigt. Detta utgör ytterligare ett problem: siktningen. Visserligen har spelet ett autosikte-system som gör att Ash siktar in sig på fiender helt automatiskt. Man kan även byta måltavla manuellt, men att göra det är en hel jävla process. Autosiktningen kan bli en riktig huvudvärk då man stöter på många fiender samtidigt och det är en fiende du måste döda innan de andra då Ash kan få för sig att ge sig på de andra fiender istället.

Spelets uppbyggnad är fruktansvärt linjär och upprepande, tyvärr. På nästan varje bana ska du göra exakt samma sak som du gjorde på banan innan, vilket blir jävligt tråkigt om man streckspelar spelet. Det är ett par av banorna som skiljer sig från de andra, men det är långt mellan dem och det är alldeles för mycket linjära mönster i spelet för att spelet ska bli riktigt kul om man streckspelar.

Storyn i spelet tänker jag inte kommentera så mycket på. Det är en klichéefylld variant och vi har sett den många, många, många gånger innan.

Gameplayet är bra, men kan vara något fruktansvärt frustrerande vid t ex strider som varar under en lång stund och som slutligen blir riktigt svåra. Ett stort frustrationsmoment är när Sam hela tiden ska babbla en massa skit, speciellt när han börjar gnälla järnet under strider. Till en början satt jag och smålog och skrattade till då och då, men efter att ha hört samma jävla kommentarer i ett par timmar blev det bara irriterande att höra idioten.

Problemlösningarna som finns i spelet är ganska tama, men man klarar ut de flesta problemen väldigt snabbt. De enda gångerna jag fastnade (typ i någon minut) var när jag missat ett hål där Sam kunde krypa in i. Spelet i sig är mer av typen hack-’n-slash-lir än lösa-problem-spel.

Voiceactingen är godkänd och att få höra Bruce Campbell’s ljuva stämma som Ash är underbart. Speciellt i cutscenesen som är helt hysteriskt roliga stundtals. Grafiken är inte mycket att hurra över i dagens läge då spelet släpptes någon gång under första Xbox’s storhetstid, men funkar. Man ser iaf vad som händer i spelet. Kontrollerna är enkla och man lär sig snabbt de olika combosarna som finns att tillgå för att göra big ass skada på motståndarna.

När man spelar igenom spelet kan man hitta så kallade Extras. Det finns 20 Extras utspridda över hela spelet, men jag orkade inte springa runt och leta i varje hörn av spelet så jag hittade kanske 7, 8 stycken av dem. Hur som helst är Extras korta videoklipp där bland annat Bruce Campbell blir intervjuad om diverse olika saker, bland annat vad Sam kan vara bra att ha till.

Spelet i sig är ganska kul, om man spelar det korta stunder. Har man planerat att sträckspela spelet rekommenderar jag att man tar sig ann en burk magsårsmedicin och att man lugnar förhoppningarna en hel del.

Sammanfattningsvis kan jag säga att spelet är kul, om man inte streckspelar det. Humorn är på hög nivå och man får sig några riktiga skratt genom spelets gång. Dessvärre har spelet kraftiga brister så som idiotisk kamera och autosiktesystem som kan irritera i större strider. Men i långa led är det ett kul hjärndött underhållningsspel som underhåller under kortare spelstunder.

Det här inlägget postades i PC, Playstation 2, Xbox och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>