Silent Hill 4: The Room

För två år sedan flyttade Henry Townshend in i lägenhet 302 i lägenhetshuset South Ashfield Heights och har trivts bra.. fram tills för fem dagar sen då han plötsligt inte kunde komma ut ur sin lägenhet. Med dörren igenbommad av järnkedjor, ingen möjlighet till att kontaka omvärlden och återkommande mardrömmar har han försökt febrilt att ta sig ut ur lägenheten utan att lyckas. När hoppet börjar sina för Henry inträffar någonting märkligt; ett stort hål har tillkommit i väggen på hans toalett. Han bestämmer sig för att gå in för att försöka ta reda på vad som egentligen försigår. Spåren han finner pekar alla på den lilla staden Silent Hill…

Silent Hill 4: The Room är ett bra spel men är också, enligt mig, det sämsta i serien hittils. Här följer en del av skillnaderna och varför jag tycker som jag gör.

I SH4 utspelar sig inte spelet i Silent Hill, utan refererar till staden på olika sätt, så som två personer som nämndes i Silent Hill 2 och 3. Den första personen, Walter Sullivan, nämns i SH2 i en artikel som berättar att han tog sitt liv efter att ha mördat Billy och Miriam Locane. Den andra personen är den snokande journalisten Joseph Schreiber, som nämns i SH3 i ett magasin där han skrivit om Hope House-barnhem. En tredje personreferens är fastighetsskötaren Frank Sunderland som kan vara SH2′s huvudperson James Sunderland’s far.

Spelet innehar även bara EN save point i hela spelet – och den finns i Henry’s lägenhet. Det här är det enda stället i hela spelet du kan spara och det blir ganska irriterande (enligt mig själv) efter ett par timmars spelande att hoppa fram och tillbaka hela jävla tiden för att kunna spara mitt spel. Olikt ifrån de tidigare spelen har man den här gången är fruktansvärt begränsad inventory och måste hela tiden lägga undan prylar i en låda i Henry’s lägenhet, vilket bidrar till frustrationen längre fram i spelet. Precis som i de tidigare spelen får man en hel bunt melee-vapen att välja mellan, men endast två stycken skjutvapen och helt hysteriskt snålt med ammunition – vilket gör att melee-vapnen är ett förstahandsval. Dessutom kan man även plocka upp melee-vapen som går sönder efter att man slagit fiender ett visst antal gånger (vilket gör dem helt värdelösa). En till skillnad mellan de tidigare spelen och det här fjärde är en ny funktion som gör att du kan ladda upp ditt melee-vapen så att det gör mer skada i en smäll än om du bara slår vanligt. Helt okej funktion som oftast fungerar, men missar du kan det leda till rejäl frustration. Tro mig.

Gameplayet är nästintill detsamma som de tidigare spelen med en liten förändring; när du är i lägenheten spelar du i första persons vy och när du går igenom hålet blir de tredje persons. Dessutom helar lägenheten dig.. fram tills halva spelet har gått, då den plötsligt blir invaderad av andar. Vilket leder oss till nästa skillnad mellan fyran och de övriga spelen; du möter fiender, så kallade ”Victims”, som inte går att döda och som kan suga livet ur dig enbart av att vara i närheten av dig då de har en sorts aura kring sig. Dessa fiender är SJUKT jävla irriterande, speciellt i trånga utrymmen. Enda sättet att skydda dig ifrån dem är en medaljon eller att använda ett kyrkoljus (båda prylarna finner man lite här och var igenom spelet). Kyrkoljusen användes bäst i lägenheten under andra halvan av spelet.

Som i de tidigare spelen är du ensam – till större delen – igenom spelet, men strax efter halva spelet har gått får du lov att börja släpa runt på din skadade granne som är HELVETES JÄVLA IRRITERANDE, bland annat för att hon ska stå jävlar i vägen ÖVERALLT och rör sig i ultrarapid hela jävla tiden vilket slöar ner både dig och gameplayet något otroligt. Detta är helt idiotiskt gjort enligt mig och hon irriterar mig nog mer än vad den lilla snorungen i Resident Evil 4 gjorde – faktiskt. Men samtidigt kan man ge henne ett vapen så att hon kan hjälpa till att smörja upp fienderna ordentligt – vilket är ett litet plus, men det väger fortfarande inte upp att hon är till större delen bara är i vägen. Jävla kossa.

Nåväl. Det var skillnaderna – och till större delen av anledningarna varför jag tycker spelet är det hittils sämsta i serien. Härnäst; kort trivia.

Silent Hill 4: The Room började utvecklas redan kort efter releasen av Silent Hill 2 av Konami’s utvecklingsteam ”Team Silent”, vid sidan av Silent Hill 3, med syfte att skapa en ny typ av spel som skulle ta spelet i en ny riktning än de tidigare spelen. Nyheten om utvecklingen av spelet dök upp 2003 och ett officiell tillkännagivande från Konami gjordes på Gamers’ Day 2004. Spelet blev producerat av seriens ljud designer och kompositör Akira Yamaoka och dess arbetstitel (tack vare att det skilde sig så pass från resten av serien) var Room 302. Huvudkonceptet bakom det nya spelet var att ta idéen om att ”rummet” var ”den säkraste platsen i din värld” och vänder på det hela för att göra den till en farlig zon. Första persons vyn blev inkluderad på den här platsen i spelet för att ge rummets navigation en personlig och klaustrofobisk känsla. Och så vidare.

En till lite intressant trivia kring SH4 är att två av sidokaraktärerna i spelet heter Andrew DeSalvo och Jasper Gein. Andrew DeSalvo’s namn påminner mycket om Albert DeSalvo, som påstod sig vara Boston Stryparen – en mördare som härjade mellan 1962 och 1964 i Boston, som tog livet av 13 kvinnor (mellan åldrarna 19 och 85 år). Hans erkänande har blivit mycket omdiskuterat och debatter om vilka brott DeSalvo egentligen genomförde har fortsatt – även efter hans död 1973. Jasper Gein’s namn påminner givetvis mycket om den välkände Ed Gein – som jag antar att de flesta redan vet en hel del om.

Hur som helst. Även om jag klagar mycket på spelet så har det även vissa grymma aspekter, så som en riktigt kuslig stämning och en viss panik som uppstår då och då när exempelvis man inte hittar vart man ska sätta kyrkoljuset i lägenheten osv. (även om detta inte uppstår avsevärt många gånger, så finns den där). Voiceactingen är som vanligt grym och grafiken står sig alldeles utmärkt idag också. Musiken är – givetvis – grymt bra och stämningsfull som alltid av Mr. Yamaoka. Kontrollerna är lätthanterade och man sätter sig in snabbt hur man ska trycka för att få gubbfan att göra det man vill att han ska göra (tack och lov). Storyn är schysst, riktigt oförutsägbar (fram till ungefär halva spelet) och vänder och vrider på sig titt som tätt vilket gör att man till en början sitter och kliar sig mest i huvudet och förstår inte varför saker och ting inträffar. Det som jag dock är lite besviken över är just att spelet inte utspelar sig specefikt i Silent Hill, utan man får till större delen enbart referenser och antaganden att man befinner sig i Silent Hill – i Silent Hill-liknande världar. Eller nåt.

Nåja. Personligen tycker jag Silent Hill 4: The Room är ett bra spel, men att det lider av en del grejer som får mig då och då att surna till ordentligt.

Det här inlägget postades i PC, Playstation 2, Xbox och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>