Clive Barker’s Jericho

Särskilda apokryfiska och gnostiska texter berättar om en varelse skapad av Gud, i Hans egen avbild, innan skapelsen av Adam och Eva; enligt legenden blev den här varelsen övergiven av sin egna Skapare. Kallad Den Förstfödda, varelsen var ett enskilt väsen varken manlig eller kvinnlig, mörk eller ljus, både vacker och hemsk att beskåda. Gud var så besvärad över vad Han hade skapat att Han bannlyste det in i Avgrunden för att förevigt bli övergiven, bortglömd och oälskad. Gud började på nytt och skapade mänskligheten, gav rasen två kön, känslor och kärlek. Den Förstfödda, för kraftfull till och med för Gud för att hållas ifrån att bryta sig in i den dödliga världen, skulle göra sju försök att fly, varje gång tillbakaskickad till Avgrunden med en liten bit av jorden att lägga till i sin domän – Lådan. Fragment av tid och rymd skulle forma lager kring denna domän, ihopkopplade med denna värld i staden Al Khali. Dessa lager skulle fånga delar ur historien innuti sina väggar, från de forntida Sumerna till Andra Världskriget. Så småningom skulle andra stora erövrare och civilisationer anlända för att erövra staden som deras egen. Staden blev emellertid bortglömd och begravd av tidens sand.

Department of Occult Warfare (DOW) blev skapad under 1930-talet för att slåss med det övernaturliga och oförklarliga. En annan anledningen var för att kunna mäta sig med Nazi Tysklands egna forskning kring det paranormala. En av deras mest briljanta medlemmar, Arnold Leach, blev rekryterad 1962. Men tack vare hans hänsynslösa beteende och natur skulle slutligen ge honom sparken. Han blev markerad som måltavla för ett attentat och även om operationen verkade ha gått vägen verkar han ha överlevt och har under 20 års tid genomfört ondskefulla handlingar för att bygga upp så pass mycket ondskefull kraft att han kan göra en reva i Lådan och lösgöra Den Förstfödda.

När Leach uppenbarligen lyckats göra en reva i Lådan skickar DOW in specialförbandet Jericho för att stänga igen revan. Men då de inte kan stänga den från våra sida beger de sig in i Lådan för att stänga revan innifrån…

Det märks rätt väl att Clive Barker har haft sin fingrar med i manusskrivandet och storyn är riktigt bra genomförd med många twistar hit och dit och flera ögonbrynshöjande situationer som får en att vilja spela vidare fram till det dessvärre urusla slutet som känns som ett stort ”MEH!”. Nåja. Vägen dit är underhållande och hyfsat utmanande tack vare flera faktorer. Exempelvis kontrollerar du inte bara en person, utan en hel grupp som du kan ge olika kommandon till – för att senare i spelet kunna spela som var och en av dem beroende på vad situationen kräver. Grafiken står sig alldeles utmärkt än idag även om spelet har 3 år på nacken (i skrivande stund) och både omgivningar och karaktärer är riktigt snyggt gjorda och spelets voiceacting är bra genomförd. Men med snygg grafik och schysst voiceacting kommer dessvärre också taskig AI ibland – och Jericho är ett ganska bra exempel på just det. Både dina kamrater och dina fiender har rätt usel AI och att räkna med att dina kamrater sköter sig snyggt och prydligt under striderna leder ganska ofta till att man får rejält med dask då fiendernas nummer är helvetes mycket större än dina egna. Rent utsagt; lita inte på dina kamrater. Kontrollerna är enkla att vänja sig vid, men jag irriterar mig något fruktansvärt på att man inte kan hoppa i spelet – bortsett ifrån att man kan hoppa över olika låga hinder med interaktiva sekvenser.

Men om vi bortser ifrån den usla AIn och det irriterande faktum att du som spelare inte kan hoppa så är gameplayet riktigt schysst och fängslande, men spelet i sig är ganska kort ändå. Det sträcker sig ut över 5 kapitel med 5 – 7 banor per kapitel och varje bana knatar man igenom på max 10 minuter på sin höjd – såvida man inte måste starta om checkpoints osv. stup i ett, dvs – vilket känns lite snålt i speltid. Återspelningsvärdet ligger hyfsat högt om man är achievement-kåt och vill få alla achievements som finns inkluderade i spelet – för de som inte är intresserade av dessa räcker nog en omgång av Jericho för att förnöja blodtörsten.

Nåja. Clive Barker’s Jericho är ett schysst FPS med skräck-tema även om AIn är lika intelligenta som en säck med sågspån, att man inte kan hoppa och att spelet är löjligt kort i jämförelse med andra FPS-lir som kom samtidigt (och nu för tiden). Dessutom kan nog många som gillade Barker’s tidigare verk gilla även det här. Check it out.

Det här inlägget postades i PC, Playstation 3, Xbox 360 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>