Alan Wake’s American Nightmare

2 år har gått sedan den framgångsrike författaren Alan Wake försvann spårlöst efter de mystiska händelser i den lilla staden Bright Falls, Washington. Alan, som varit instängd i en parallel dimension, lyckas med hjälp av sin förmåga att skriva om verkligheten och ta sig tillbaka till vår verklighet – och hamnar i den lilla staden Night Springs, Arizona. Väl där beger han sig efter ”mörkrets budbärare”, Mr. Scratch – som är Alan’s onda dubbelgångare som skapat de mörka krafterna – då denne är ute efter att ta allting ifrån Alan och krossa hans liv. Men ingenting är vad det verkar vara och Alan inser snart att få tag i Mr. Scratch är betydligt lättare sagt än gjort…

För att göra saker och ting klara; jag fucking älskar Alan Wake. Det är ett sjukt bra spel med två bra add-ons som förlänger storyn ytterligare. Alan Wake’s American Nightmare är inget undantag – även om det inte är helt felfritt.

Kontrollerna, stridssystemet och gameplayet är precis som i sin föregångare och den som spelat igenom Alan Wake kommer känna igen sig väldigt snabbt. Grafiken, ljudet och voiceactingen är mer eller mindre som dess föregångare, även om dialogerna är rätt luddiga och märkliga till och från. Storyn är visserligen välskriven, men allting i Alan Wake universumet börjar bli bara krångligare och krångligare att förstå sig på och det känns helt enkelt som att man behöver spela spelen med någon dag emellan för att hänga med till 110%.

Sen har vi de sidor jag inte riktigt gillar med spelet också. För det första så får vi spelare enbart tre nya banor att spela – som upprepas tre gånger. Inte nog med att det känns snålt, det känns ganska billigt av Remedy att göra så då de sparar en jävla massa tid och pengar på det. Istället för många olika banor får vi alltså tre banor som upprepas tre gånger, samt en bunt (jag tror det var runt 7, 8 stycken) Arcade Action banor – som är mer eller mindre survivor banor bara. Arcade Action banorna går ut på att överleva 10 minuter – och få så hög poäng som möjligt – medans horder av Taken strömmar in på banan, vilket bara känns som ett billigt knep att förlänga speltiden på spelet. Pffft…

Hur som helst; Alan Wake’s American Nightmare är ett bra spel i det stora hela och är helt klart värt att spana in om man, som mig, väntar på besked ifrån Remedy om de faktiskt kommer släppa Alan Wake 2 – som är under utveckling, efter vad jag (i skrivande stund) har läst på nätet iaf.

Läs gärna mina recensioner av Alan Wake, Alan Wake: The Signal och Alan Wake: The Writer.

Publicerat i PC, Xbox 360 | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Prototype 2

Två år har gått sedan ett virus bröt ut på Manhattan, New York, och skapade staden till en krigszon. Sergeant James Heller (spelaren) kommer hem ifrån en tur i Irak, bara för att finna att hans fru och dotter har blivit dödförklarade – varpå han återupptar sin militärtjänst och begär förflyttning till den röda zonen av NYC, för att strida mot Mercer Viruset. Innan han blir ivägskickad till den röda zonen får han information om ett tidigare utbrott som inträffade i Idaho under 60-talet och utbrott som inträffade för två år sedan.

Efter att han och hans team blivit attackerade av Alex Mercer beger han sig efter Mercer för att utkräva hämnd för sin familjs död – men blir själv infekterad av Mercer och får liknande krafter som honom, för att sedan slockna. Heller vaknar senare upp i ett labb, belagt i den gula zonen av NYC, där GENTEK gör olika experiment på honom. Heller lyckas fly och blir konfronterad av Mercer, som påstår att GENTEK och Blackwatch är ansvariga för återskapandet och odlandet av Mercer Viruset – vilket gör dem skyldiga till Heller’s familjs död. Mercer berättar för Heller om sina planer om att störta GENTEK och Blackwatch och erbjuder Heller en vapenvila. Heller, som är osäker på Mercer’s syfte, vänder sig till sin lokala församlingsbo, Fader Guerra, för råd och hjälp. Men det dröjer inte länge förrän Heller börjar inse att saker och ting inte är vad de verkar vara och att Mercer’s syfte går betydligt djupare än vad han till en början trodde…

När jag hade spelat igenom det första Prototype ansåg jag att det hade en del brister, så som överjävlig svårighetsgrad och kontroller som kunde börja jävlas när som – vilket jag än idag, efter att ha lirat igenom det ytterligare en gång (vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra), fast på 360, tycker. När jag satte mig med Prototype 2 oroade jag mig lite grann över att även tvåan skulle ha samma typer av irriterande problem, men icke! Det verkar som att killarna bakom Prototype spelen har tänkt till lite grann med tvåan och faktiskt ordnat till dessa problem.

Svårighetsgraden är inte alls lika överjävlig som den var i det första spelet – du har faktiskt en större chans att piska dina fiender än vad de har att piska dig innan de biter i gräset, bara man lär sig vilken typ av vapen man ska använda mot vilken typ av fiende. Typ. Aktiviteterna är inte alls lika jävla irriterande längre heller, men är desto färre (tack och lov) och går ganska enkelt att ta sig igenom. Och som med typ alla andra free roam spel (vilket även gäller Prototype) finns här collectables – men det hela har förenklats, likt Saints Row: The Third, då du mer eller mindre kan använda din karta till att leta reda på vart grejerna är.

Grafik, ljud och voiceacting är top-notch och en grej jag tycker är lite småintressant är att alla cutscenes är i svart-vitt, bortsett ifrån små detaljer, så som lampor och karaktärernas krafter. Hm. Nåja. Gameplayet är spelets starkaste kort hur som helst och påminner starkt om det första spelets gameplay, men känns på sätt och vis finslipat jämtemot det första spelet. Kontrollerna är ett bra exempel. Istället för en slängig och ”out of control” karaktär som Mercer var i första spelet är Heller en mer kontrollerbar karaktär; det känns helt enkelt som att man har fullständig kontroll över honom – till större delen iaf.

Prototype 2 är helt klart ett av 2012 års bästa spel – hittils. Gillar man free roam med mycket action (eller om man gillade det första Prototype) tycker jag att man absolut ska införskaffa det här asap. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av första Prototype här – för PC.

Publicerat i PC, Playstation 3, Xbox 360 | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Dead Space: Extraction

Efter att kolonister på den öde planeten Aegis VII i solsystemet Cygnus hittat en gigantisk artefakt påbörjas ett krävande bärgningsarbete. Under bärgningsarbetet av artefakten börjar flera av kolonisterna att få kraftiga hallucinationer och flera personer blir dödade under omständigheterna. En vecka senare träffar kriminalaren Nathan McNeill, som jobbar på en utredning av händelsen, sin gamle vän Gabriel Weller – som nu mer jobbar på bärgningsskeppet USG Ishimura – som är på kolonin på order av sina överordnanden.

Det dröjer dock inte länge förrän Nathan och Gabriel upptäcker att vad som än hände nere vid utgrävningarna har spridit sig över kolonin och att ett kaos nu har brytit ut. Tillsammans med två andra överlevande börjar de en kamp på liv och död för att ta sig ifrån kolonin – och till USG Ishimura…

Jag läste om det här prequelspelet till Dead Space redan ett par månader innan dess release och jag blev fruktansvärt besviken att det skulle vara ett Wii exclusive spel (som senare blev portad till PS3an) – mest tack vare att jag älskade Dead Space. Nu, runt 3 år efter dess release, har jag alltså äntligen fått spela igenom det.

Medans Dead Space och Dead Space 2 (samt DS2 DLCn Severed) är third person survival horror action spel och Dead Space: Ignition är någon form av pusselspel är Dead Space: Extraction en railshooter – likt House Of The Dead. Ärligt talat var jag ganska skeptisk till konceptet, men efter en stunds spelande fastnade jag riktigt ordentligt i det hela och jag blåste faktiskt igenom hela spelet i en sittning på runt 6½-7 timmar.

Kontrollerna var horribla i början. Jag hade svårigheter att anpassa mig till spelstilen och det hela blev bara att jag sköt hej vilt åt alla jävla håll och hoppades på att träffa något, men som med alla andra spel (hur grisiga kontrollerna än må vara) så kom jag in i dem och mot slutet började de kännas rätt bra – eller så var det bara jag som hade vant mig vid de grisiga kontrollerna. Whatever.

Grafiken är inte speciellt mycket att hurra över, det är Wii standard och lite kantigt på sina håll samtidigt som grafiken buggar till emellanåt. Ljudet och voiceactingen låter bra, men av någon mystisk anledning slutade rösterna att höras i vissa cutscenes, vilket jag blev lite förvånad över. God bless subtitles, även om det var småirriterande att ljudet buggade på det sättet.

Spelets story är fenomenal, samtidigt som den klargör ett par frågetecken som fanns i slutet av Dead Space: Downfall och i början av Dead Space. Får man inte nog av Dead Space: Extraction’s storymode finns det även en Challenge Mode – där man ska plöja igenom waves av Necromorphs och försöka få så höga poäng man kan under så kort tid som möjligt. Som om det inte vore nog får man, efter att ha klarat ut spelet, en sex episoder lång serie med teckningar som liknar de cutscenes som användes i Dead Space: Ignition, som ger ytterligare en synvinkel av det hela som började på Aegis VII…

Dead Space: Extraction är en schysst del i Dead Space sagan och kopplar samman den första prequelfilmen med det första Dead Space spelet, samtidigt som det visar mer av vad som faktiskt inträffade på Aegis VII – vilket man inte fick se så där värst jättemycket av i första prequelfilmen. Gillar du Dead Space tycker jag absolut du ska plöja igenom Dead Space: Extraction om du har chansen till det. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på de övriga Dead Space delarna (som jag radar upp i storymässig turordning):
Dead Space: Downfall
Dead Space
Dead Space: Aftermath
Dead Space: Ignition
Dead Space 2
Dead Space 2: Severed

Publicerat i Playstation 3, Wii | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Saints Row: The Third – The Trouble With Clones

Den tredje DLCn – The Trouble With Clones – fortsätter storyn ytterligare ett snäpp och erbjuder tre nya uppdrag, ett par nya fordon, karaktärer och kläder och.. öh.. ja. Storyn går mer eller mindre inte att beskriva utan att spoila en händelse i början av Saints Row: The Third – så om du inte vill ha spoilers; hoppa över storybeskrivningen nedanför här.

3rd Street Saints’ ledare får ett samtal ifrån nörden Jimmy som säger sig sitta på viktig information. När ledaren och Pierce anländer till fiket där Jimmy väntar på dem berättar han för dem om ett experiment han genomförde; ett försök i att klona… Johnny Gat. Med hjälp av prylar med hans DNA på lyckas Jimmy klona fram Johnny – dessvärre till en brutevariant av hans forna jag. 3rd Street Saints bestämmer sig för att bege sig efter Johnny Tag – som de kallar klonen – för att försöka få med honom i gänget… och för att försöka se till att han inte river halva stan.

The Trouble With Clones var nog faktiskt den roligaste DLCn av de tre packen som (hittils, iaf) har kommit. Många sköna garv och en hel del action och överdrivna sci-fi-grejer inträffar paketet igenom och.. well.. personligen tycker jag nog att det här är mest prisvärt av de tre DLC-paketen. Gillar man Saints Row: The Third lär man inte bli besviken på det här DLC-paketet (även om det är som de två tidigare; rätt kort).

Läs gärna min recension av Saints Row: The Third också.

Publicerat i PC, Playstation 3, Xbox 360 | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Saints Row: The Third – Gangstas In Space

3rd Street Saints’ ledare (spelaren) har blivit erbjuden en roll i den kommande sci-fi/action rullen Gangstas In Space – och tackat ja. Dessvärre, för ledaren och dennes kompanjon framför kameran, använder sig regissören av skitigare knep än vad som egentligen är tillåtna.

Andra DLC-packet – Gangstas In Space – ger spelaren 3 nya uppdrag att plöja igenom och lite ny content (fordon, karaktärer och kläder), men utvecklar inte storyn speciellt mycket mer än att de snurrat vidare på en grej som inträffar i slutet på huvudspelet Saints Row: The Third – vilket förstås är kul, men DLCn hade kunnat vara lite längre tycker jag. Tre uppdrag känns otroligt kort och det tog nog faktiskt mindre tid att klara ut det här packet än Genkibowl VII.

Får man inte nog av Saints Row: The Third tycker jag absolut man ska införskaffa Gangstas In Space – även om jag tycker att det kunde ha varit lite längre. Som sagt.

Läs gärna min recension av Saints Row: The Third också.

Publicerat i PC, Playstation 3, Xbox 360 | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Saints Row: The Third – Genkibowl VII

Det är dags för den sjunde turnerningen i Genkibowl och ledaren för 3rd Street Saints (spelaren) är en av de tävlande! Och det är väl typ storyn i DLC-paketet – om man nu kan kalla det för story det vill säga. Det första DLC-paketet Genkibowl VII – till Saints Row: The Third – fortsätter inte storyn ifrån huvudspelet alls, faktiskt, utan ger spelaren en bunt nya aktiviteter att plöja igenom – däribland köra runt ett stort garnnystan och krossa fiender och bilar.

DLCns nya aktiviteter är ganska roliga och det tar inte alls speciellt lång tid att plöja igenom heller (för mig tog det ca 2 timmar, då jag fixade alla achievements i packet), men känns samtidigt rätt hjärndött. Är det värt pengarna? Mja. Det är en smaksak. Gillar man aktiviteterna i Saints Row: The Third (och vill låsa upp lite extra karaktärer, kläder och fordon) kommer man nog tycka det. Gör man det emellertid inte lär man se det som bortkastade pengar. Jag själv tyckte det var ett okej DLC-paket och rätt värt pengarna, men samtidigt så tycker jag att det var lite snålt med det man fick i paketet.

Nåja. Helt okej DLC som man troligtvis gillar om man gillar SR: The Third’s aktiviteter. Annars lär man känna sig blåst på pengarna.

Läs gärna min recension på Saints Row: The Third också.

Publicerat i PC, Playstation 3, Xbox 360 | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Hard Reset

Året är 2436. Mänskligheten har nästintill utplånats i det senaste kriget – mot maskinerna – och endast en mänsklig stad återstår, Bezoar City. Den 17 Januari får organisationen CLN in rapporter om att maskiner har gått berserk i sektor 6 i Bezoar City och skickar dit en av deras män, major James Fletcher (spelaren) – en hårdnackad veteran som ingått i armén och jobbar nu som CLN agent – för att undersöka saken. Det dröjer dock inte länge förrän Fletcher börjar inse att saker och ting inte är vad de verkar vara…

Hard Reset är utvecklat av folk från People Can Fly (som gjorde Painkiller och Bulletstorm), CD Project och City Interactive som slagit sig ihop och bildat utvecklarteamet Flying Wild Hog. Och precis som i Painkiller och Bulletstorm handlar det här om att springa runt och skjuta sönder allt som kommer i ens väg med stora puffror som säger pang. Storyn är rätt välskriven, men spelar egentligen ingen större roll under själva gameplayet då man mer eller mindre går från punkt A till punkt B – och där emellan skjuter sönder en jävla massa robotar, demolerar omgivningarna och trycker på lite knappar.

Medans storyn är futuristisk är gameplayet mer av en oldschool aktig typ. Du kan exempelvis inte ducka, utan enbart springa, hoppa och strafea, vilket också leder till att man får förlita sig på sina reflexer istället för taktik och skydd. Kontrollerna är basic stuff och har man lirat FPS på PC förr så går det snabbt att lära sig dem.

Grafiken är snygg och detaljrik, men vem spelar ett sånt här spel för grafikens skull? Voiceactingen och ljudet är riktigt bra, men spelet har emellertid inga cutscenes – iaf riktiga sådana. Spelets ”cutscenes” är serietidningsaktiga klipp mellan varje bana som för storyn vidare, likt de senaste Painkiller spelen. Inget fel i det, men jag hade föredragit riktigt cutscenes mellan banorna. Faktiskt.

Det enda riktiga klagomålet jag har på spelet är att det är på tok för kort och att spelet helt plötsligt slutar, med mer eller mindre en cliffhanger. Vad fan? Jag har läst runt lite på internet att grabbarna på Flying Wild Hog har släppt en Extended Edition av spelet, där man får tillgång till nya vapen, nya fiender, en ny boss och ett par nya banor. Det är ju bra. Men, jag undrar fortfarande varför de avslutar spelet så jävla tvärt? Det är ingen som helst avrundning av spelet och det är inte direkt några tecken på att man börjar närma sig slutet heller (bortsett ifrån en stor bosstrid), utan man får en ”cutscene” där någonting rätt coolt inträffar för att avlösas av credits-listan som rullar upp på skärmen. Det i sig är, för mig, ett stort fuck you rakt i ansiktet.

Nåja. Får jag möjligheten att plöja igenom Extended Edition av Hard Reset kommer jag säkerligen göra det. För de som inte provat Hard Reset och gillar såna här gamla typ av actionlir där det mer eller mindre enbart går ut på att skjuta sönder allt som kommer i ens väg så är det här att rekommendera. Ni andra kan göra något annat. Typ, sortera strumplådan eller nåt.

Publicerat i PC | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Earth Defense Force: Insect Armageddon

Earth Defense Force: Insect Armageddon är en uppföljare till run ‘n gun liret Earth Defense Force 2017, från slutet av 2006 (japansk release) och början av 2007 (nordamerikansk och europeisk release) – vilket jag faktiskt inte spelat eller ens testat. Nåja. Jag antar att man inte behöver ha spelat EDF2017 för att begripa sig på EDF: IA, mest tack vare det faktum att spelet är just ett run ‘n gun.

Storyn är enkel och klassisk: när en plötslig utomjordisk armé, med understöd ifrån biotekniskt framställda jordliga insekter, attackerar (den fiktiva) staden New Detroit skickas Earth Defense Force (EDF) styrkor ut för att stoppa det överhängande hotet. En av dessa styrkor, Strike Force Lightning – ledda av Lightning (spelaren) – för att genomföra viktigt strategiska moment mot de invaderande styrkorna.

Storyn må vara klassisk, men ska man spela ett spel som EDF: IA så kan man lika gärna strunta i storyn och bara köra på. Det här är run ‘n gun när det är som mest… klyschigt och upprepande. Jag brukar i regel gilla run ‘n gun och springa runt och panga saker till höger och vänster, men då hela spelet enbart har det att erbjuda blir det rätt långdraget – iaf i singleplayer läget. Spelet har bortsett ifrån det även ett co-op läge där man kan bunta ihop sig med ett gäng polare och spöa utomjordingar och övergödda insekter, vilket säkerligen är roligare än singleplayer läget (som är det enda läget jag har spelat, tyvärr). Bortsett ifrån dessa två lägen har man även ett survival mode, där man kan bunta ihop sig med fem andra spelare och plöja igenom oändliga horder av fiender, troligtvis mest för att se hur länge man överlever attackerna. Eller nåt. Whatever…

Hur som helst. Singleplayer läget är, om än upprepande, hyfsat skoj – i typ en timme eller så. Det här spelet är menat att spelas i co-op utan tvekan. Spelar man ensam blir det mest frustrerande när botjävlarna är i vägen eller springer och dör (vilket visserligen inte händer så där värst ofta, men det blir ändå ett sorts irritationsmoment under stridens hetta).

Grafiken, voiceactingen och ljudet är helt okej, men det är inte heller allt det som egentligen står i fokus, utan gameplayet i sig – som i sin tur känns lite som en gammal arkadshooter från början av 2000-talet eller så. Rent utsagt: oldschool shooter. Skjut allt som rör sig, låt ingenting leva.

Nåja. I helhet så är Earth Defense Force: Insect Armageddon helt okej (ur singleplayer perspektivet). Det är rätt skoj att springa runt och panga fiender och demolera byggnader med explosiva vapen, men det hela blir otroligt upprepande efter en stunds spelande. Hade det funnits lite mer variation i gameplayet hade det kunnat bli ett riktigt suveränt lir (speciellt under co-op delen), men så som det är känns det lite som att man lika gärna kan slänga pengarna på något annat – eller vänta tills det ligger hundra kronors gränsen.

Publicerat i PC, Playstation 3, Xbox 360 | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Shadows Of The Damned

Efter sitt senaste jobb beger sig demonjägaren Garcia Hotspur hem, enbart för att finna sin flickvän Paula bli kidnappad av Fleming, demonernas herre. Garcia lyckas inte stoppa Fleming men beger sig tillsammans med sin kumpan Johnson – en f.d demon som kan förvandla sig till olika vapen och en motorcykel (!) – ner i Underjorden för att rädda Paula… och krossa Fleming.

Är man ute efter ett spel med många twistar och en story som hela tiden förvånar lär man bli rejält besviken på Shadows Of The Damned. Är man däremot ute efter ett spel med en jävla massa action och skjutande, monster som man vill skjuta hjärnan ut ur arslet på, ett ordentligt lass med riktigt svart och sjuk humor och en och annan lättklädd dam som visar rätt ordentligt med hud är Shadows Of The Damned ett givet val.

Storyn är en enda stor klyscha och det mesta är rätt förutsägbart, bortsett ifrån slutet som erbjuder en twist som man kanske inte riktigt räknat med. Grafiken och ljudet är suveränt, samtidigt som kontrollerna är hyfsat standard för den här typen av spel. Gameplayet är spelets starkaste kort dock och det levererar både tung action och sjuk humor i en rasande fart, men samtidigt också en del frustrerande saker…..

De frustrerande delarna med spelet är inte många, men de finns absolut där. Exempelvis känns kontrollen över Garcia smått delayed ibland när man ska dodga efter att ha avfyrat ett skott – gubbfan dodgar helt enkelt inte, utan står bara där som ett fån. Ett annat exempel är bosstriderna, som förvisso är riktigt schyssta, men de kan vara en riktig jävla pain in the ass om man spelar på högre svårighetsgrader. En till grej (som iaf jag stör mig på) är mörkerdelarna i Shadows Of The Damned, som kommer titt som tätt och i tid och otid. De tillför visserligen lite mer svårighet i vissa moment och tillför också mer pussel i spelet (även om man kanske inte tänker på det på det sättet), men mörkerpartierna är överanvända i min mening och blir ibland rent av irriterande och dryga – speciellt under exempelvis en bosstrid.

Nåja. Shadows Of The Damned är inte helt felfritt, men det är en riktig actionrökare med en hel del skön och sjuk humor som fått mig att gapflabba. Men vad kan man vänta sig av ett spel där Shinji Mikami (en av männen bakom Resident Evil, Dino Crisis, Devil May Cry och Vanquish) och Akira Yamaoka (som komponerat musiken i Silent Hill spelen) haft ett finger med i spelet? Rekommenderas starkt till den actionsugne.

Publicerat i Playstation 3, Xbox 360 | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Battlefield 3

Att skriva en storskalig recension av Battlefield 3 nu vore rent idiotiskt. Så. Min tanke är att skriva någonting hyfsat kort om det och ge en återspegling av min egen upplevelse av en av de största speltitlarna från år 2011.

Året är 2014. Strider mellan amerikanska trupper och de så kallade People’s Liberation and Resistance (PLR) i arabländerna har trappats upp och under en aktion i staden Tehran upptäcker en av de amerikanska styrkorna, ledda av sergeanten Blackburn, att det verkar som att PLR har lyckats lägga beslag på två av tre portabla atombomber. En kamp mot klockan där utgången kan bli dödlig för miljontals människor tar vid, men det visar sig snart att allting är inte vad det verkar vara…

Personligen tycker jag att Battlefield 3′s story är sisådär. Den är ganska klyschig och följer de flesta krigsmallarna som finns och överaskningarna är rätt.. små. När det kommer till storyn vinner Modern Warfare 3 med hästlängder, men Battlefield 3 har desto mer att erbjuda egentligen. Multiplayerdelen är fantastiskt jävla rolig och jag vet inte hur många timmar jag har lyckats plöja ner där, samtidigt som jag varvat lite med singleplayer och co-op modet som finns med. Jag har fått förfrågan om vilket av BF3 och MW3 som är bäst ett par gånger – och jag har gett samma svar varje gång: BF3 är bäst i multiplayer (där co-op delen är inkluderad) och MW3 är bäst i singleplayer. Och enligt mig tillhör båda spelen de spel som var bäst under år 2011.

Kort och gott: Battlefield 3 är ett förbannat bra spel, men samtidigt som multiplayern är awesome så lider spelet av en rätt klyschig och halvtrist story som hamnar otroligt mycket i skymundan för multiplayerdelen. Har du tänkt spela multiplayer, go for BF3. Har du tänkt spela singleplayer, go for MW3. Ditt val. Jag rekommenderar hur som helst Battlefield 3 till de som, av någon märklig anledning, inte spelat det och som törstar efter krig.

Min recension på MW3 finner ni här.

Publicerat i PC, Playstation 3, Xbox 360 | Etiketter , , , | Lämna en kommentar